Under de tre första åren kommer vi att registrera om de närmaste tar hand om

oss och svarar på våra behov. Känner vi

trygghet blir vi i större utsträckning trygga, och tvärtom. Hela livet.

Anknytningen formas främst under de tre första levnadsåren, men redan i fosterstadiet ger sig relationen tillkänna. Barnet upprättar efter födseln en anknytningshierarki där en eller ett par personer, ofta föräldrarna, är placerade högst upp som den primära anknytningspersonen. Via anknytningen får barnet en säker bas att utgå från. Barnet söker trygghet här och kan utifrån denna plattform utforska omvärlden. Denna utveckling avgör hur barnet knyter an och anknytningen kan bli antingen trygg eller otrygg.

I samspelet med de primära anknytningspersonerna utvecklas barnets anknytning. Anknytningspersonerna leder barnet till kommunikation och känslan av samhörighet. Barnet sänder signaler som till en början tar sig i uttryck i gråt och skrik för att förmedla sina behov såsom mat, närhet, tröst och sömn. Har föräldrarna ett negativt  temperement överförs detta beteende och stör den utvecklande processen hos barnet.

Trygga barn visar en balans mellan närhetssökande och utforskande och välkomnar sin anknytningsperson när den kommer tillbaka efter en separation. Om relationen till barnet präglas av otrygghet, kommer det ambivalenta barnet inte att undersöka omvärlden i samma utsträckning som ett tryggt barn. När barnet känner en otrygghet och en risk för att den trygga hamnen inte finns kvar när det kommer tillbaka, är det stor sannolikhet att barnet känner rädsla och klamrar sig fast vid anknytningspersonen. Det har även visats på att barn som får kontakten med anknytningspersonen avbruten under mer än några dagar, till och med kan stänga av anknytningen. De möter inte längre föräldrarnas blick när de återförenas och visar inte längre någon sinnesrörelse vid återförening. Vid väldigt långa separationer utan möjlighet att knyta specifika känslomässiga band kan det avstängda anknytningssystemet även vara

en riskfaktor för asocialt beteende.

Det finns tre huvudtyper av anknytning: trygg anknytning, otrygg ambivalent anknytning

och otrygg undvikande anknytning.

Otrygga ambivalenta barn prioriterar den nära kontakten med anknytningspersonen på bekostnad av utforskandet. Barnet har föräldrar som ibland möter barnets behov och tröstar, men är återkommande helt 

upptagna av sig själva. Detta kan då leda till att barnet känner rädsla för att mista sin bas  och vågar inte lämna den. Barnet blir klängigt, oroligt och har stor separationsångest.

Vid otrygg undvikande anknytning prioriterar barnet utforskandet framför närhet till anknytningspersonen. Här har föräldern i stor utsträckning inte visat något gehör alls för barnets behov. När barnet har sökt närhet, har det ofta blivit avvisat, vilket leder till att barnet tar till en undvikande strategi. Det har inte så stora problem med separation och tenderar att ge upp närheten till sin trygga bas. När barnet och föräldern återförenas, kommer det att vara passivt och kanske vända sig bort och helt enkelt ignorera föräldern.

Den tidiga anknytningen ger upphov till en inre arbetsmodell som individen bär med sig. Denna inre arbetsmodell följer individen vidare i livet och påverkar hur den vuxna människan kan hantera bland annat kärleksrelationer.

För att en befintlig otrygg anknytning ska skall övergå i en trygg anknytning krävs stora förändringar med andra anknytningspersoner över längre

tid. Anknytningsmönstert är alltså något som till stor del följer oss hela livet.