Vad är vitsen med anknytning?

Under de tre första åren kommer vi att registrera om de närmaste tar hand om oss och svarar på våra behov. Känner vi oss trygga blir vi i större utsträckning trygga, och tvärtom. Hela livet.


Anknytningen formas främst under de tre första levnadsåren, men redan i fosterstadiet kommer relationen till känna genom att har barnet möjligheter att känna igen mammans röst. Barnet upprättar tidigt en anknytningshierarki där en eller ett par personer, oftast föräldrarna, är placerade högst upp som de primära anknytningspersonerna. Via anknytningen till de primära anknytningspersonerna får barnet en säker bas att utgå från. Barnet söker trygghet och kan utifrån denna plattform utforska omvärlden. Denna utveckling avgör hur barnet knyter an och anknytningen kan bli antingen trygg eller otrygg.


I samspelet med de primära anknytningspersonerna utvecklas barnets anknytning. Anknytningspersonerna leder barnet till kommunikation och känslan av samhörighet. Barnet sänder signaler som till en början tar sig i uttryck i gråt och skrik för att förmedla sina behov såsom mat, närhet, tröst och sömn. Har föräldrarna ett negativt  temperement överförs detta beteende och stör den utvecklande processen hos barnet.




Trygga barn visar en balans mellan närhetssökande och utforskande och välkomnar sin anknytningsperson när den kommer tillbaka efter en separation. Om relationen till barnet präglas av otrygghet, kommer det ambivalenta barnet inte att undersöka omvärlden i samma utsträckning som ett tryggt barn. När barnet känner en otrygghet och en risk för att den trygga hamnen inte finns kvar när det kommer tillbaka, är det stor sannolikhet att barnet känner rädsla och klamrar sig fast vid anknytningspersonen. Det har även vistats på att barn som får kontakten med anknytningspersonen avbruten under mer än några dagar, till och med kan stänga av anknytningen. De möter inte längre föräldrarnas blick när de återförenas och visar inte längre någon sinnesrörelse vid återförening. Vid väldigt långa separationer utan möjlighet att knyta specifika känslomässiga band kan det avstängda anknytningssystemet även vara

en riskfaktor för asocialt beteende.


Det finns tre typer av anknytning: trygg anknytning, otrygg ambivalent anknytning

och otrygg undvikande anknytning.

Otrygga ambivalenta barn prioriterar den nära kontakten med anknytningspersonen på bekostnad av utforskandet. Barnet har föräldrar som ibland möter barnets behov och tröstar, men är återkommande helt 




upptagna av sig själva. Detta kan då leda till att barnet känner rädsla för att mista sin bas  och vågar inte lämna den. Barnet blir klängigt, oroligt och har stor separationsångest.


Vid otrygg undvikande anknytning prioriterar barnet utforskandet framför närhet till anknytningspersonen. Här har föräldern i stor utsträckning inte visat något gehör alls för barnets behov. När barnet har sökt närhet, har det ofta blivit avvisat, vilket leder till att barnet tar till en undvikande strategi. Det har inte så stora problem med separation och tenderar att ge upp närheten till sin trygga bas. När barnet och föräldern återförenas, kommer det att vara passivt och kanske vända sig bort och helt enkelt ignorera föräldern.


Den tidiga anknytningen ger upphov till en inre arbetsmodell som individen bär med sig. Denna inre arbetsmodell följer individen vidare i livet och påverkar hur den vuxna människan kan hantera bland annat kärleksrelationer.


För att en befintlig otrygg anknytning ska skall övergå i en trygg anknytning krävs stora förändringar med andra anknytningspersoner över längre

tid. Anknytningsmönstert är alltså något som till stor del följer oss hela livet.



Det handlar om anknytning och hur vi mår. I en värld av skenande psyksik ohällsa bland de unga, och främst bland flickor, står vi handfallna.  Den här boken tog mig tre år av research och skrivande. Den bygger på forskningsresultat och fakta och forskningen är entydig. Jag presenterar min analys och en vision om ett samhälle där vi alla kan må bättre.

Vi var ett gäng som åkte till Frankfurt för att föreläsa om anknytning och psykisk ohälsa på en konferens om barn. Det var en psykolog från Norge, en socionom från Finland, en biolog från Danmark, en neurobiolog från Sverige och jag. Vi kom överens om att skriva en bok tillsammans om anknytning och psykisk ohälsa ur olika akademiska och geografiska perspektiv. Det blev en antologi med mig och Annica Dahlström, professor i neurobiologi på Sahlgrenska, som redaktörer.

KORRELERAR OTRYGG ANKNYTNING MED DEPRESSIVA SYMPTOM OCH NEGATIVA EMOTIONER?

Anknytning är både spännande och skrämmande. Får vi depressioner av en otrygg uppväxt? Den här skriften, ursprungligen en C-uppsats på psykologiska institutionen  vid Stockholms Universitet, skriven av Felicia Nordmark och mig, försöker ge ett svar på frågan. Gymnasieelever fick svara på frågor om sitt mående och anknytningsmönster. Studien visar tydligt, för första gången i Sverige, på att otrygg anknytning medför ökad risk för depressiva symptom och negativa emotioneer. Otrygg anknytning har även betydelse för vår förmåga att kontrollera känslor. Vad får det för konsekvenser för oss?