Jag är företagsledaren som blev författare, miljöaktivist  och tog en kandidat i psykologi. Det var som nybliven företagskonsult på det "fina" konsultföretaget jag satte upp min Greenpeaceaffisch som snart togs ner. Jag höll på att få sparken, det var inte helt lyckat. Jag har sedan utvecklat ett allt större intresse för människans psyke.

Jag blev civilingenjör, nog mest för att det gav mig ett stort arbetsfält att verka på. Men det ska villigt erkännas att jag var nyfiken på hur företag fungerar och som managementkonsult hade jag plattformen att studera den här typen av organismer. I med och motgång. Sedan kom det väl att bli mest företag i kris, jag har jobbat mycket som företagsledare för företag med ett stort förändringsbehov.

Men sedan många år jobbar jag med miljön och ungas välmående. Jag kom in på att skriva böcker om barn, psykisk ohälsa, samhälle, orsaker och förändringar. Min första bok, "Hur mår egentligen våra barn", tog tre år av research och skrivande. Jag intervjuade forskare, politikeer, privatpersoner och läste tonvis med doktorsavhandlingar och litteratur.  

Vid en föreläsning i Frankfurt fick jag frågan av Annica Dahlström, en god vän, professor i hjärnneurologi och delgrundare av Hjärnfonden, om att skriva en bok på ämnet tillsammans med fyra nordiska forskare. Det blev en antologi om anknytning, en helt unik bok i ämnet. 

Med bokskrivande och föreläsande kom debatterandet som en naturlig del. Jag har debatterat barn, anknytning och psyksik hälsa i snart sagt alla dagstidningar och även i medicinsk fackpress. Jag har, själv eller tillsammans med någon kollega, blivit publicerad på debattsidorna i bl a SvD, GP, NWT, Dalademokraten och Sydsvenskan.  Jag har ofta haft förmånen att ha namnkunniga kollegor min sida i både skrivandet och debatterandet.