BIO

Jag är företagsledaren som blev psykolog. Och som från början hade ett stort patos för humaniora. Det var som nybliven företagskonsult på det "fina" konsultföretaget jag satte upp min Greenpeaceaffisch som snart togs ner. Jag höll på att få sparken, det var inte helt lyckat. Jag har sedan utvecklat ett allt större intresse för människans psyke.

 

Jag blev civilingenjör, nog mest för att det gav mig ett stort arbetsfält att verka på. Men det ska villigt erkännas att jag var nyfiken på hur företag fungerar, och som managementkonsult hade jag plattformen att studera den här typen av organisamer. I med och motgång. Sedan kom det väl att bli mest företag i kris, jag har jobbat mycket som företagsledare för företag med ett stort förändringsbehov. Jag har då också stött på ofta smärtsamma organisationsförändringar. 

 

Men sedan drygt tio år jobbar jag med det som verkligen berör mig. Miljön och ungas välmående. Jag kom in på att skriva böcker om barn, psyksik ohälsa, samhälle, orsaker och förändringar. Min första bok, "Hur mår egentligen våra barn", tog tre år av research och skrivande. Jag intervjuade forskare, politikeer, privatpersoner och läste tonvis med doktorsavhandlingar och litteratur.  Den forskningsrapport som kanske gjorde mest intryck på mig handlar om Tidssäljande, synsättet att vi säljer vår tid och att denna tid, den större delen av vår vakna tid, ägs av någon annan. Det är en något skrämmande tanke, eller hur? Då gäller et att sälja till rätt kund.


 

Vid en föreläsning i Frankfurt fick jag frågan av en god vän, tillika professor i hjärnneurologi och delgrundare av Hjärnfonden, om att skriva en bok på ämnet tillsammans med fyra nordiska forskare. Det blev en antologi om anknytning, en helt unik bok i ämnet. 

 

Jag har studerat psykologi vid Stockholms Universitet och har en fil kan i psykologi med specialisering mot anknytning. Det var en väldig förmån att få plugga i denna miljö med människor som alla är nyfikna på hur vårt psyke fungerar. Att få möjlighet att lyssna på människor som är lednande inom sitt område av psykologin. Ja till och med tentorna var en njutning.


Men det här är minerad mark. Barn och anknytning låter så gulligt men färden kommer mycket snart till envägg av misstro. För om vi ska vara med våra barn mer, och barn riktigt små barn behöver sin mamma, är anknytning omgående det rakt motsatta - ett hot mot vår socialarkitektur. Och sen lyser det röda lampor överallt! Med bokskrivande och föreläsande kom alltså debatterandet som en naturlig del. Jag har debatterat barn, anknytning och psyksik hälsa i snart sagt alla dagstidningar och även i medicinsk fackpress. Jag har haft förmånen att ofta ha min vapendragare, kollega och vän professor Annica Dahlström, vid min sida. Annica är professor, läkare, neurobiolog och grundare av Hjärnfonden och outsinlig förkämpe för barn och kunskap om biologins betydelse för oss alla. Vi har ofta varit på föreläsningar, bokmässor och i pressen tillsammans.